Ekman har hele tiden hevdet at han forkynner sannheten og at det han forkynner er klassisk kristen og apostolisk tro. Som bibelskoleelever lærte vi også ‘ekklesiologi’, dvs. Ekmans egen lære om menigheten. For å kontrastere sin rette kirkelære benyttet han seg av bl.a. den katolske kirke for å få frem nyansene han ville fremheve.

Ekman i Den levande Gudens församling (1993)

Ulf Ekman redegjør i sin bok Den levande Gudens församling om menigheten og om at Satans angrep på menigheten gjennom verdslighet og religiøsitet som resulterte i frafall. I realiteten ble den katolske kirke beskrevet. Boken selges på Livets Ord også nå og burde således fremdeles være Ekmans oppfatning av den katolske kirke og eget menighetssyn. Boken kom ut i 1993 og slik lød det da:

“Efter de stora förföljelserna mot kristendomen, ända fram till början av 300-talet e Kr, förändrades inställningen till församlingen. Statsmakterna, med Konstantin, den nya kejsaren i spetsen, insåg att man aldrig kunde göra vad flera av de gamla romerska kejsarna velat göra, nämligen att utrota kristendomen.” (29f)

Dette må forståes slik at Konstantin ikke klarte men ville utrydde kirken. Konstantins løsning ble ifølge Ekman å gjøre kristendommen til den favoriserte og påbudte statsreligion. Denne nye posisjon ble ødeleggende for kirken i følge Ekman.

“När kristendomen blev statsreligion förvanskades den. [...] I stället för hjärtats omvändelse och pånytfödelsen började man förkunna att Guds nåd kom genom sakramenten; det vill säga barndop, konfirmation, nattvard, bikt, äktenskapsvigsel, prästvigning och sista smörjelsen. Dessa ytre handlingar blev kanaler för Guds nåd. Hur blev man då en kristen? Jo, genom att göra allt detta? Vem var då en kristen? Den som gjort detta! Fremför allt gällde det barndopet. Man undervisade att när ett spädbarn döptes, blev barnet fött på nytt. Man menade att Guds Ande förmedlades genom vatten. Om barnet sedan fortsatte att leva innom kyrkans väggar och ta del av de olika sakramenten var barnet kristet.” (36)

At det er frelse i dåpen kritiseres gjevnlig i trosbevegelsen og særdeles av Ekman som jo var teologen blant sine kolleger. Så går Ekman i boken nærmere inn på hva denne horekirke bedriver for vederstyggeligheter. At det var slik bekrefter også hans utsagn i Magazinet under overskriften “Ekman og katolikkene” her på troshjelpens side. Ekman kommer så med kraftik kritikk av gjerningslæren han ser i den katolske kirken. Her skriver han:

“Allt detta fostrade fram en oerhörd gärningslära, uppblandad med många magiska inslag. Eftersom man sökte efter helighet, frid och Guds erkännande, började man utveckla ‘heliga handlingar’, ‘heliga platser’, ‘heliga föremål’, ‘helgon’ och dylikt. Allt detta var inte annat än människans olika forsök att klättra upp till Gud och få hans godkännande. Vad man inte såg, var att man därigenom underkände Guds gärning i Kristus på korset, där han en gång för alla försonade människans synder.” (36f)

Så utviklet den katolske kirke seg på en usmakelig måte i følge Ekman på følgende vis:

“Allsköns vidskepelser, helgondyrkan, fetischer, fabler, sägner och obibliska traditioner började florera. [...] Istället för gudsfruktan och heligt liv, utvecklades liturgier, vallfärder, späkningar, munk- och klostterväsende. Vaxljus och krusifix blev heliga. Ikoner blev ockulta mediala föremål som påstods skänka liv och nåd från himlen. I takt med att påvedömet utvecklade, bredde också helgondyrkan (egentligen ockult tilbedjan av förfäders andar) och Mariadyrkan ut sig. Latinet blev ett heligt språk och liturgiska läsningar och böner rabblades som magiska formler.” (37)

Den katolske kirke drepte vekkelses kristne som elsket Gud og jøder.

“Två grupper av människor utsattes speciellt för denna sköko-kristendoms vrede. Den ena gruppen var väckelsekristna, den andra gruppen var judar. När den officiella kyrkan blev avfällig, som en sköka till sitt väsende, då blev hon automatiskt antisemitisk. Samma gift, samma hat som alltid velat utrota Guds egendomsfolk, judarna, och ta Guds löften ifrån dem, började nu växa fram ur den officiella kristendomen. De såkallade kristna smfund som än idag praktiserar de obibliska traditioner jag talar om är också alltid antisemitiska. I dessa sammanhang har alltid funnits ett hat både mot det äkta andliga livet i den levande församlingen och ett hat mot det äkta gudsfolket, judarna.” (37)

Det var fra denne kirke Martin Luther kom.

“Martin Luther var munk och djupt förankrad i den katoslka kyrkan med all dess gärningslära, vidskäpelse och kyrkopolitik. (39)

Følgende artikler av både Torbjörn Aronsson og Ruben Agnarson har også uttalt seg på linje med Ekman. Sjekk følgende url http://aletheia.se/2008/02/06/vad-sager-trosrorelsens-predikanter-och-pastorer/ eller last ned pdf,ene her. De skannede artikler er hentet fra aletheia, men er tidligere utgitt i Magazinet i perioden 1989-1993.

paven_i_uppsala_uekman.pdf

den_heliga_pyramiden_torbjorn_aronsson.pdf

pavens_grufvliga_villfarelse_ragnarsson.pdf

sann_enhet_uekman.pdf

Ekman i Doktriner (1995)

Så i 1995 kom Ekman ut med boken Doktriner, noe som fremstår som hans systematiske teologi. Her skriver han blant annet om sitt forhold til tradisjoner man finner i kirken. Han innrømmer at alle utvikler tradisjoner uansett bevegelse, men så spisser han inn de dårlige tradisjonene. “Det djupt tragiska kan nämeligen inträffa att en människa blir helt upptagen av att utföra olika religiösa handlingar, som av många människor under långa tider betraktats som ‘heliga’, och ändå går hon inte in genom dörren, Jesus, och blir frälst.” (Doktriner: 203) Her blir det klart at det ikke kan være frelse i dåpen, for frelsen oppnåes kun gjennom å tro i hjertet og bekjenne med sin munn, slik han tradisjonelt har beskrevet veien til frelse. Slike handlinger og tradisjoner kan faktisk ikke Den Hellige Ånd stå bak for, skriver Ekman:

“för de [handlingene] inger fruktan och skapar egenrättfärdighet och vidskepelse. De blir ingredienser i en död gudstjänst som inte leder till frid med Gud, utan som i sin yttersta konsekvens i stället leder till fångenskap och till gemenskap med religiösa villoandar.” (Doktriner: 203)

Siden mennesket ikke blir frelst gjennom slike tradisjoner og handlinger blir: “Hjärtat obojt ovh oomvännt, egot står i centrum, pånyttfödelsen saknas och det mänskliga förnuftets och högmodets religiösa uppfattningar och traditioner hamnar i högsätet.” (Doktriner: 204) Resultatet blir åndelig død, fangenskap, mennesket blir kontrollert av det religiøse systemet og hovmod. Og at dette er den katolske kirken bekreftes av at nettopp Martin Luther “suttit fast i sådana system”. (Doktriner: 205).

Ekman fortsetter med å beskrive dåp og nattverd som ubibelske i den forstand at dåpen ikke frelser og nattverden nesten er en magisk seremoni. Han hevder at:

“Man har antagit att människor (ofta små barn) genom dopets vatten har fått Guds nåd och ande utguten över sig. Nattvarden har blivit en nästan magisk ceremoni där Jesu offer på Golgata upprepas om och om igen, fastän oblodigt. Det är oerhört egenmäktigt att reducera frälsningens hemlighet och värklighet till yttre handlingar, och ingen vet hur många människor som gått förlorade på grund av dessa grova vanföreställningar.” (Doktriner: 207).

Deretter kritiserer Ekman prestens rolle og hans ordinasjon, noe som Ekman selv har del av. Den svenska kyrkan har del av den apostoliske suksessjonen og Ekman har ikke meldt seg ut av svenska kyrkan hele den tiden han har vært pastor på Livets Ord. Men altså, han kritiserer og mystenkliggjør prestens rolle slik: “Genom att dessa handlingar blivit ritualiserade och mystifiserade har männoskor uppfattat dem som magiska. Om rätt person (en vigd präst) använder rätt ritual och utför de rätta handlingarna så försäkras människan inngång i Guds rike.” (Doktriner: 207) Dette hevder Ekman er langt fra bibelsk lære. “Detta är så långt man kan komma från Gamla och Nya Testamentets lära.” (Doktriner: 207)

Om det skal være snakk om sakrament, så er dette ikke et yttre middel som Gud gir sin nåde gjennom. Ekman slår fast at: “Nådemedlen innebär och förmedlar Herrens närvaro.” (Doktriner: 209) Dette skal forståes slik at nattverden ikke lengre bare er et hvilket som helst måltid. For dåpens del som sakrament innebærer det “en yttre synliggörelse av vad Gud gjort genom en hjärtats inre omskärelse.” (Doktriner: 211) For å poengtere at dåpen ikke frelser presiserer Ekman at:

“Åldern på den troende är inte det väsentliga. Det väsentliga är att den som döps personligen tror på Jesus, har upplevt pånyttfödelsens verklighet och vill följa Jesus som hans lärjunge.” (Doktriner: 211)

Angående nattverden så er Ekmans oppfatning i Doktriner den at nattverden er et forbundsmåltid hvor vinen representerer Jesu blod og brødet representerer Jesu kropp. Vi spiser av Jesu verk på Golgata i nattverden. Det er ikke snakk om realpresens i Luthersk forstand og slettes ikke i katolsk forstand med messeoffer og transsubstansiasjonslære. Jesu nærvær må med andre ord oppfattes åndelig på linje med at der hvor to og tre er samlet i hans navn der er han selv.

Ekman i Tag och ät (2006)

Men så kom boken Tag och ät som innebar en liturgisk og sakramental nyorientering på Livets Ord. I denne boken fra 2006 har Ekman gått bort fra Livets Ords kalvinske røtter i nattverden gjennom å regne med realpresens i elementene og at nattverden er ett sakrament, på tross av hva som står på deres egen hjemmeside. Boken er preget av å ta ett oppgjør med uvitenhet om nattverden, fortrinnsvis innen egne rekker, og av behov om å gjøre et slags oppgjør med den skarpe kritikk han siden 1983 har holdt over kirken og dens tradisjoner. At nattverden er et sakrament, realpresens i den og bruk av symboler er altså noe nytt på Livets Ord.

Nattverden et sakrament

Ekman benytter ordet sakrament slik at ”det är ett yttre synligt tecken som pekar på en inre osynlig nåd. Men det pekar inte bara på en inre nåd uten det förmedlar också den nåd det symboliskt pekar på. Denna heliga handling är alltså ett nådemedel, något som förmedlar nåden.” (Tag och ät: 29) Gjennom nattverdens brød og vin får den troende virkelig del av Jesus selv fordi han er nærværende i sakramentets to elementer, hevder Ekman nå.

Realpresens i nattverdens liturgi

Ekman forklarer at det var opplysningstidens fornuftstro som fjernet tanken om realpresens fra nattverden, men at den nå blir tatt tilbake av også vekkelseskristne. Som det kom frem over er Jesus tilstede i nattverdsfeiringen til sin Kirke, og således kan det treffende sies fra Kirkens katekisme så ”er Kristus alltid tilstede i sin Kirke, og da fremfor alt i de liturgiske handlinger. Han er tilstede i messens offer [...]”. (KKK 299, pkt. 1088) Og i bokens siste del forklarer Ekman viktigheten av å ikke ”finne opp hjulet igjen”, men isteden ta del av kirkens tradisjon på dette området, nemlig i nattverdsfeiringen. Ekman anbefaler en bearbeidet Kirkens nattverdsliturgi til slutt i boken Tag och ät, med syndsbekjennelse, Credo, Sanctus, Verba, Agnus Dei, påkallelse av Epiklesen, Fader Vår, utdeling av gavene, velsignelse og utsendelse. I alt dette benyttes også symboler med alter, kors, lys, kalk og disk. (Tag och ät: 89-110)

Bruk av ytre symboler

Nå hevdes det fra Ekman at symbolene er ytre bilder på forsoningens virkelighet og at det derfor ikke er et symptom på en død tro. Å felle denne dom og å ”uttala sig om vem som har död eller levande tro” (Tag och ät: 75) er farlig og det skal man passe seg vel for lyder det nå fra Ekman. Symbolene skal benyttes for å styrke den indre troen. F.eks. gjør det ingenting om noen bærer et krusifiks, for vedkommende korsfester ikke Jesus igjen med å bære det. (Tag och ät: 73f.) Slik sett har Livets Ord gått i katolsk retning som i sin liturgiske feiring er gjennomvevet av nettopp tegn og symboler.

Problemet er bare det at han endrer syn uten å ta et oppgjør med sin over 20 år lange svartmaling av andre kristne. Et slikt oppgjør er noe han forøvrig krever av alle sine tilhengere når de har syndet og vitnet falskt mot sin bror.